*

Det här med mitt ätande, jag har inte valt det. Det hände, och jag är rädd. Jag försöker, så hårt, för att inte hamna dit jag egentligen är påväg. Jag försöker att jobba på det. Jag försöker hålla mig uppe. Jag försöker stenhårt, och gör så gott jag kan. Men det räcker inte, va? Något jag gör är inte bra nog, och du får faktiskt berätta för mig, vad jag gör fel, och hur du ser mig, för som jag ser det, ser du mig på något snevridet sätt, som gör att jag inte är lika mycket värd som de andra.

Jag vet mycket väl att jag inte är perfekt. Och jag vet att jag har många brister! Men, I was born this way. Det kan du inte ändra på. Jag känner inte den tryggheten, att jag faktiskt kan prata med dig. För du ger mig inte möjligheten. Du vet att jag inte mår bra. Du vet att jag har varit här förut, men du vägrar se. Och den dagen du tar mig som jag är, lovar jag, att jag kommer ge dig ett tvättäkta leende.

Du förstår inte hur det känns, för du har aldrig behövt sitta i denna sitsen. Det är som att åka bil, mot något man ser så sjukt mycket fram emot, men rätt som det är smäller det till, och man ser bara svart. Allt krockar.

Så var det nog med oss, vi krockade. Och vi sitter kvar där, bland smällen, för vi har inte blivit räddade. Vi har inte blivit upptäckta än. Och jag väntar fortfarande på att jag ska få visa dig mitt rätta jag, för du känner egentligen inte mig, du känner min mask, en mask jag burit så pass länge, att den har fastnat, och jag kan inte få bort den.

Jag spelade för bra.